Detta inlägg handlar om hur förhållandet är i den lokala fotbollen mellan dam- och herrlagen. Tyvärr kan jag inte i skrivande stund bidra med det historiska perspektiv som skulle kunna ge riktigt bra grund för var vi står idag. Med stor säkerhet har statusen förändrats sedan 70-talet då damfotbollen som först fick gehör och erkännande även inom Svenska Fotbollsförbundet. (1970 tillät förbundet för första gången kvinnor att licensera sig som fotbollsspelare.) Jag är säker på att det finns en historia att berätta om jag bara frågar rätt personer, men det får bli ett framtida projekt!
En intressant iakttagelse är att det i Nyköpingsområdet funnits lag som spelat på den näst-näst högsta nivån de senaste åren. Har det inte varit IFK Nyköping så har det varit IK Tun som spelat division 2-fotboll. Från och med i år heter den näst-näst högsta nivån division 1 och där återfinner vi IFK Nyköping. Hur har det sett ut på herrsidan? Inte lika bra. Men nu har Nyköpings BIS herrar slutligen åter tagit sig upp till samma nivå som de bästa damlagen i regionen och återerövrat den nivå som de även haft för många, många år sedan.
Sett till mediabevakningen har den lokala herrfotbollen ändå dragit till sig absolut mest uppmärksamhet. Möjligtvis står det i proportion till antalet utövare i stort och skulle i så fall kunna försvaras med att det finns fler aktiva (och f.d. aktiva) fotbollsherrar som därmed vill läsa om "regionens angelägenhet". Märk väl att jag inte riktar någon kritik mot Nyköpings BIS herrverksamhet utan torrt konstaterar att det har funnits ett större intresse att bevaka minsta avslitna skosnöre i herrarnas omklädningsrum än att ha bra koll på damfotbollens företrädare i regionen (även om de spelat på minst lika hög nivå.)
Trots ovanstående konstaterande vill jag inte dra igång ett uppbåd med ilskna kombattanter i varsin ringhörna. Nej, jag skulle vilja påstå att det råder en tämligen god balans i föreningarna mellan dam- och herrverksamheterna. Så också på pojk- och flicksidan även om jag av egen erfarenhet sett tendenser till att man fortfarande på vissa håll vill hävda att pojkverksamheten skulle vara "mer värd". I min yttre bekantskapskrets kan jag ibland få höra nedlåtande kommentarer om damfotboll, sånt som annars hör till ett föråldrat synsätt och som annars endast ses bland kommentars-trollen på kvällstidningarnas webb-upplagor. I min tidigare roll som ledare på flick- och damnivå och även nu som bloggare kring damfotbollen har jag sluppit denna typ av kommentarer. Nu rör jag mig visserligen i kretsar som redan tydligt visat att de gör tummen upp för flick- och damfotboll utan att se det som något att ens fundera över.
Jag vill tro att det också är en generationsfråga (till viss del) och att de som nu är åtskilligt yngre än vad jag själv är inte gör någon skillnad på killars och tjejers rätt att spela fotboll (eller idrotta överhuvudtaget.) Åtskilliga exempel finns också på äldre generationers ledare och funktionärer som sett det som självklart för alla tjejer att få spela fotboll i Nyköpingsområdet. Och deras synsätt och insatser har gjort att det enligt min mening ser så bra ut sedan många år i vårt närområde.
I klubbarna och föreningarna vi har runt om oss kan vi se exempel på där damfotbollen har eller har haft högre rankning än herrfotbollen men även vice versa. Och jag vill tro och också påstå att det funkar bra oavsett situation. Visst har det funnits en syn på att herrlaget ska kallas "representationslaget" eller "A-laget" och att damerna får hålla tillgodo med andrafiolen, men så är det väl inte någonstans längre...?
För den som letar efter en ingång till argumentation kan jag för egen del ta till en liknelse. Jag lyssnar lika gärna på manliga som kvinnliga sångare. Det låter olika men är likväl sång. Framförs det av en skicklig utövare är det fantastiskt att ta del av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar