Förgäves vindväntan vid Harhålet

Ingen ska säga att de inte försökte. Det finns två yttre förutsättningar som måste vara uppfyllda för att det ska gå att framföra en isjakt; is och vind. Yngarens övre vattenskikt var bevisligen fruset helgen den 22-23/1 men det var värre med vinden. Hur mycket de 36 deltagarna samt funktionärerna än önskade så blev de blåsta på vinden. Snopet, vilket de tillresta danskarna, tyskarna och holländarna allra mest kände när de vid 12-tiden på söndagen fick plocka ihop sina grejor och bege sig hemåt igen. Och för delarrangören Oxelösunds Segelsällskaps skull hoppas jag verkligen att de så småningom får en ny chans att arrangera en isjaktstävling.

Isjakt på Yngarens vita och skrovliga is utanför Harhålet den 23/1 -22

Den tänkta tvådagarstävlingen var en rankningsegling i klassen DN-jakt. Lite efterforskningar och jag vet att DN-klassen uppstod 1936 då tidningen Detroit News utlyste en konstruktionstävling som mynnade ut i denna isjakts-lösning som idag har ungefär 5000 ekipage utspridda i de länder som är tillräckligt kalla för att hysa aktiva utövare. Jag läser också att isjakterna kan komma upp i hela 145 km/h. Fatta hur det måste kännas när man ligger platt på rygg någon decimeter över isen och fräser fram i de hastigheterna. Ursäkta allt motorfolk, isjakt i 145 knutar är fränt på riktigt!

Tävlingsledningen informerade deltagarna om statusen vid 10-tiden på söndagen

Meningen var att söndagens tävling skulle börja vid 10-tiden. Krasst kunde man konstatera att det helt enkelt inte fanns förutsättningar p.g.a. utebliven vind och starten sköts fram till klockan 12. Som närboende till Harhålet åkte jag hem och gjorde ett nytt försök halvannan timme senare. Tyvärr förstod jag att deltagarna redan informerats om att tävlingen ställts in när jag kom tillbaka och såg hur den ena isjakten efter den andra fälldes ihop och stuvades in i bilarna på Harhålets ställplats.

Det gavs ändå en chans för mig att lufta lång-telet när två personer dök upp på isen och riggade sina kite-utrustningar och spände skridskor på fötterna. Även detta fenomen var obekant för mig sedan tidigare. Det kallas tydligen ice kite. Att bära hjälm verkade rimligt även om denna söndag inte kunde bjuda på några högre hastigheter. Det var nog snarare så att de verkligen fick slita och kämpa i de svaga vindarna för att överhuvudtaget hålla sina drakar borta från isen.

Ice kite vid Harhålet

Nåväl, jag fick frisk luft och användning av mina Icebugs (även om isen var snötäckt och inte det minsta hal). Några bilder blev det också även om det aldrig blev de fartfyllda panoreringsbilder jag hade hoppats på.

Här kommer du åt mina bilder från söndagens besök vid Harhålet >>>

Nya tag, nya utmaningar och förhoppning om fartfyllda vindar för alla isjakts-entusiaster nästa gång det är tävlingsdags!