Krossen på Runavallen

Vem älskar inte kvällsmatcherna precis innan midsommar? Sedan många år tillbaka har jag upptäckt det magiska med dessa matcher. Det speciella ljuset och den stundande storhelgen lockar och pockar. Dagarna innan årets midsommarhelg fanns det flera matcher att välja på men p.g.a. jobb och egen träning blev det inte tid eller utrymme för mer än en matchbevakning. Att det råkade bli torsdagskvällens match på Runavallen mellan Runtuna IK och suveräna serieledarna Stallarholmens SK är antagligen det ena lagets spelare mer tacksamma över än de andra.

Runtunas Marcus Eriksson tar för sig mot Stallarholmens SK under torsdagskvällen

Tidigare i våras såg jag Runtuna möta IFK Nyköping i en DM-match som de röda förlorade med 0-4. Den matchen spelades på Rosvallas plastunderlag. Men det är ju så mycket roligare, trivsammare och behagligare för alla sinnen att se våra lokala lag i sina naturliga habitat. Där de kan varenda grop och tuva på sina egna gräsplaner. Där de kissat bakom varje träd och buske sedan barnsben. Runavallen utgör inget undantag, tvärtom, eftersom det är en plan med en speciell karaktär. Frånsett en kortsida är planen inringad av skog och här blandas stortallar med urbergets framstickande delar.

Runtuna IK:s Axel Vejdal i målartagen i slutet av matchen

Jag åkte till och från Runtuna med tårar i ögonen längst den smala och ringlande vägen från Stigtomta via den där jäkla Råby-bron. Om tårarna kom sig av det andlöst vackra sörmländska landskapet i midsommartid eller om det berodde på ett akut gräspollenallergitillstånd får vi nog aldrig veta. Det jag däremot visste var att inga förväntningar låg på Runtuna IK i mötet mot Stallarholmens SK. Runtuna hade ju två rejäla bottennapp i de senaste matcherna som de förlorat mot bottenlag i division 5-tabellen medan Stallarholmen radat upp segrar och såg ruggigt svåra ut. Något annat är tre poäng med i sporttrunkarna upp till norra delen av distriktet var inte att vänta.

Glatt, glatt, glatt hos Runtuna. Tungt, tungt, tungt hos bortalaget.

Det saknades enligt uppgifter flertalet startspelare i båda lagen. Och med tanke på slutresultatet måste de som saknades i Stallarholmen vara gjorda av ett alldeles särskilt exklusivt träslag. Kanske var det början av matchen som knäckte gästerna och att det rann iväg på slutet kanske berodde på att Stallis tvingades spela med en man kort efter ett rött kort när det återstod en halvtimme. Eller annars handlade det om den mentala delen som spökade för det ena laget medan den var som testosteron-dynamit hos det andra laget. Jag vet verkligen inte men det är ju denna oförutsägbarhet som är så förbaskat härlig med sport.

Slutsiffrorna i denna osannolika tillställning skrevs till 9-2. De som kom 20 minuter för sent till matchstarten hade då missat fyra hemmamål samt ett mål av gästerna. I slutet av den första halvleken, som för övrigt slutade 6-1, kostade Runtuna på sig att bränna en straff. I andra halvlek fick vi vänta i en halvtimme innan lagen började göra mål igen. Ja, detta är sannerligen en match att minnas för Runtuna IK och en match att glömma illa kvickt för Stallarholmens SK och deras många gästande åskådare.

Runtunas mål gjordes av Marcus Eriksson (4 stycken!), Axel Vejdal (2 st), Viktor Zorondo Solverbern, Linus Stenberg samt Anders Jernér. Och jag lider med domartrion som inte bara hade alla dessa mål att notera utan även en hel drös med gula kort att rapportera varav alla utom ett tilldelades det gästande laget (som uppenbarligen inte var i balans och kunde fokusera på rätt saker ju längre matchen led).

Du som vill se bilder från denna match hittar mitt stora bildgalleri via den här länken >>>

Med förvåning lämnade jag Runavallen för att lugnt och ordnat fira midsommar hemma i Stigtomta. Förvåningen gällde inte bara matchresultatet utan täckte även in det faktum att jag inte blev översköljd av ett ösregn trots att jag var på Runavallen och synen av Pontus Holmströms inhopp i slutet av matchen.