Sportfotoåret 2020

Jag tycker allra bäst om breddidrotten. Gräsrots-sportandet känns mer äkta än den del av sportvärlden som i accelererande utsträckning försvinner in i penningcirkusens spektakel. När fotbollssupportrarna denna säsong suktade efter en sits på någon av de allsvenska arenorna längtade jag efter en plats bland de 50 åskådarna för att kunna fota en eller annan lokal fotbollsmatch. När höstmörkret sänkte sig fick inomhussporternas breddverksamhet helt läggas åt sidan och elitnivåerna tilläts hålla igång med förbehållet att det ska vara helt publikfritt. Inte helt lätt att navigera sig igenom detta som sportbloggare och sportfoto-entusiast. Min närvaro är inte given och jag ger inte mig själv företräde framför den publik som inte får närvara.

Sedan jag började blogga och fotografera sport 2011 har jag inte behövt ifrågasätta min roll i detta sammanhang så tydligt som under nådens år 2020. Jag är inte fotograf utan sportfoto-entusiast. Min försörjning är någon helt annanstans. På samma sätt har många idrottsutövare prövats i sitt förhållande till den sport de valt att utöva. Till och från under året har seniorer inte ens fått träna tillsammans. När myndigheter och Riksidrottsförbundet fångat upp nödvändigheten för barn och ungdomar att hålla igång med gemensam träning är det bland de viktigaste beslut de kan ta. Prioriteringar på olika nivåer och i många olika frågor är något som detta år har tydliggjorts mer än någonsin annars.

Året inleddes med sedvanlig sportbevakning och allt rullade på tills i mars när vi överrumplade började inse allvaret i pandemin. Inomhussporternas serier och slutspel kapades abrupt, fotbollens förutsättningar ändrades successivt i övergången till våren. Sommaren förde med sig en andefattig sportmeny som under hösten blev än sämre. Att detta skapar friktion inom idrotten är kanske inte så konstig men att just fotbollen skulle vara så totalt tondöv kunde jag inte ha trott. De flesta idrotter har tagit förändringarna med jämnmod men det kan man inte direkt påstå att fotbollen lyckats med. Min iakttagelse omfattar inte bara klubbarna (inklusive deras kassörer) utan även utövarna och supportrarna. Ett exempel är publikrestriktionerna under försommaren och sommaren där visserligen många föreningar skötte detta men där det på alldeles för många ställen struntades fullständigt i vad som stipulerats och egna riskanalyser på individnivå fick sätta ribban.

På det personliga planet blev 2020 något av ett skitår även utan Corona-inblandning. Jag blev föräldralös i somras och året avslutades med att en god vän och mångårig ledarkollega hastigt gick bort. Att jag snart inte kan gå p.g.a. artros i höfterna sätter också sin prägel på min tillvaro. Till det positiva hör i alla fall att jag under början av året fick en tillsvidareanställning som förvaltningsledare IT inom Region Sörmland.

Med en radda bilder här nedanför ska jag försöka summera mitt sportfotoår. Det slog mig att jag kanske har varit en "dödsängel" för några lag som bevakats och jag konstaterar att Gnesta IK:s hockeyherrar, FBC Nyköpings innebandydamer och IFK Nyköpings fotbollsdamer (tillfälligt!?) upphört att existera under detta år. Året har också inneburit minimalt med utrymme för motorsporten men även den har påverkats av de publikrestriktioner som jag försökt följa. I många fall under året har jag blivit tillfrågad att närvara vilket inneburit att jag erhållit ackreditering, detta har hållit mig igång och annars skulle jag inte haft mycket att berätta om nu i slutet av året.

IFK Nyköpings handbollsherrar drog mycket publik i början av året

FBC Nyköpings innebandydamer underhöll i Sporthallen

Onyx allsvenska innebandyherrar har skapat många frågor under säsongerna 19/20 och 20/21

Gnesta IK:s hockeyherrar fick det för tufft

Nyköpings SK och ishockeyn i stan är en angelägenhet för många

Av motorsport blev det bara trial-SM i början av oktober för mig

Bandyn i Katrineholm har under året gått från det här ...

... till det här. Jag vet vad jag föredrar visuellt.

Rugbyn fick två helger av min tid i samband med 7s-slutspelen på Bollspelaren i Norrköping

I våras var ungdomscuperna på Rosvalla en räddningsplanka för min bevakning

Svenska Cupen för damlagen överlevde första omgången i februari

När längtan efter fotboll under sommaren fick mig att fota träningar

Råbyborgen och andra ställen bjöd på oväntade regnskurar denna säsong

IK Tuns damer bjöd på underhållning som nykomlingar i division 1

Jag fick se IFK Norrköpings damer kvala sig upp till Elitettan

Jag fick se Eskilstuna United klara sig kvar i Damallsvenskan med kniven mot strupen

Att året kunde ha avslutats bättre råder det ingen tvekan om. Den 21/12 gick Stigtomta IF:s eldsjäl Kjell Larsson hastigt bort. Något jag i sociala medier redan skrivit om men jag upprepar mig med orden att jag i första hand tänker på Kjells familj i denna svåra och oförutsedda stund. För Kjells arbetsgivare (Holmgrens Färghus) och för idrottsföreningen i Stigtomta blir tomrummet monumentalt. Kjell tillhör de personer som inte kan ersättas. Det är helt och hållet Kjells förtjänst att jag drogs in i fotbollen som ungdomsledare 2003 och därmed stakades vägen ut för det som gör att jag håller på med både sportfoto och bloggande. Kjells bortgång har tagit hårdare än jag varit beredd på och det är med tomhet och saknad som jag avslutar detta år.

År 2007, Arena Grosvad i Finspång. Kjell Larsson, Christer Bernthson och undertecknad. Stolta ledare i Stigtomta IF F03-04 som tagit en bronspeng i Finspångscupen. (Foto: Annelie Johansson)

Jag önskar att jag kan skriva att 2021 kommer att bli ett mycket bättre år. I vissa avseenden blir det givetvis så, garanterat, men vi kan nog inte räkna med att det som i ett trollslag vid 24 på nyårsnatten kommer att bli "bra". Många pandemi-prövningar återstår men med lite medvind och nedförsbacke kan vi ändå se fram med tillförsikt på vad framtiden har att erbjuda.

Gott Nytt År!