Sportfotoåret 2020

Jag tycker allra bäst om breddidrotten. Gräsrots-sportandet känns mer äkta än den del av sportvärlden som i accelererande utsträckning försvinner in i penningcirkusens spektakel. När fotbollssupportrarna denna säsong suktade efter en sits på någon av de allsvenska arenorna längtade jag efter en plats bland de 50 åskådarna för att kunna fota en eller annan lokal fotbollsmatch. När höstmörkret sänkte sig fick inomhussporternas breddverksamhet helt läggas åt sidan och elitnivåerna tilläts hålla igång med förbehållet att det ska vara helt publikfritt. Inte helt lätt att navigera sig igenom detta som sportbloggare och sportfoto-entusiast. Min närvaro är inte given och jag ger inte mig själv företräde framför den publik som inte får närvara.

Sedan jag började blogga och fotografera sport 2011 har jag inte behövt ifrågasätta min roll i detta sammanhang så tydligt som under nådens år 2020. Jag är inte fotograf utan sportfoto-entusiast. Min försörjning är någon helt annanstans. På samma sätt har många idrottsutövare prövats i sitt förhållande till den sport de valt att utöva. Till och från under året har seniorer inte ens fått träna tillsammans. När myndigheter och Riksidrottsförbundet fångat upp nödvändigheten för barn och ungdomar att hålla igång med gemensam träning är det bland de viktigaste beslut de kan ta. Prioriteringar på olika nivåer och i många olika frågor är något som detta år har tydliggjorts mer än någonsin annars.

Året inleddes med sedvanlig sportbevakning och allt rullade på tills i mars när vi överrumplade började inse allvaret i pandemin. Inomhussporternas serier och slutspel kapades abrupt, fotbollens förutsättningar ändrades successivt i övergången till våren. Sommaren förde med sig en andefattig sportmeny som under hösten blev än sämre. Att detta skapar friktion inom idrotten är kanske inte så konstig men att just fotbollen skulle vara så totalt tondöv kunde jag inte ha trott. De flesta idrotter har tagit förändringarna med jämnmod men det kan man inte direkt påstå att fotbollen lyckats med. Min iakttagelse omfattar inte bara klubbarna (inklusive deras kassörer) utan även utövarna och supportrarna. Ett exempel är publikrestriktionerna under försommaren och sommaren där visserligen många föreningar skötte detta men där det på alldeles för många ställen struntades fullständigt i vad som stipulerats och egna riskanalyser på individnivå fick sätta ribban.

På det personliga planet blev 2020 något av ett skitår även utan Corona-inblandning. Jag blev föräldralös i somras och året avslutades med att en god vän och mångårig ledarkollega hastigt gick bort. Att jag snart inte kan gå p.g.a. artros i höfterna sätter också sin prägel på min tillvaro. Till det positiva hör i alla fall att jag under början av året fick en tillsvidareanställning som förvaltningsledare IT inom Region Sörmland.

Med en radda bilder här nedanför ska jag försöka summera mitt sportfotoår. Det slog mig att jag kanske har varit en "dödsängel" för några lag som bevakats och jag konstaterar att Gnesta IK:s hockeyherrar, FBC Nyköpings innebandydamer och IFK Nyköpings fotbollsdamer (tillfälligt!?) upphört att existera under detta år. Året har också inneburit minimalt med utrymme för motorsporten men även den har påverkats av de publikrestriktioner som jag försökt följa. I många fall under året har jag blivit tillfrågad att närvara vilket inneburit att jag erhållit ackreditering, detta har hållit mig igång och annars skulle jag inte haft mycket att berätta om nu i slutet av året.

IFK Nyköpings handbollsherrar drog mycket publik i början av året

FBC Nyköpings innebandydamer underhöll i Sporthallen

Onyx allsvenska innebandyherrar har skapat många frågor under säsongerna 19/20 och 20/21

Gnesta IK:s hockeyherrar fick det för tufft

Nyköpings SK och ishockeyn i stan är en angelägenhet för många

Av motorsport blev det bara trial-SM i början av oktober för mig

Bandyn i Katrineholm har under året gått från det här ...

... till det här. Jag vet vad jag föredrar visuellt.

Rugbyn fick två helger av min tid i samband med 7s-slutspelen på Bollspelaren i Norrköping

I våras var ungdomscuperna på Rosvalla en räddningsplanka för min bevakning

Svenska Cupen för damlagen överlevde första omgången i februari

När längtan efter fotboll under sommaren fick mig att fota träningar

Råbyborgen och andra ställen bjöd på oväntade regnskurar denna säsong

IK Tuns damer bjöd på underhållning som nykomlingar i division 1

Jag fick se IFK Norrköpings damer kvala sig upp till Elitettan

Jag fick se Eskilstuna United klara sig kvar i Damallsvenskan med kniven mot strupen

Att året kunde ha avslutats bättre råder det ingen tvekan om. Den 21/12 gick Stigtomta IF:s eldsjäl Kjell Larsson hastigt bort. Något jag i sociala medier redan skrivit om men jag upprepar mig med orden att jag i första hand tänker på Kjells familj i denna svåra och oförutsedda stund. För Kjells arbetsgivare (Holmgrens Färghus) och för idrottsföreningen i Stigtomta blir tomrummet monumentalt. Kjell tillhör de personer som inte kan ersättas. Det är helt och hållet Kjells förtjänst att jag drogs in i fotbollen som ungdomsledare 2003 och därmed stakades vägen ut för det som gör att jag håller på med både sportfoto och bloggande. Kjells bortgång har tagit hårdare än jag varit beredd på och det är med tomhet och saknad som jag avslutar detta år.

År 2007, Arena Grosvad i Finspång. Kjell Larsson, Christer Bernthson och undertecknad. Stolta ledare i Stigtomta IF F03-04 som tagit en bronspeng i Finspångscupen. (Foto: Annelie Johansson)

Jag önskar att jag kan skriva att 2021 kommer att bli ett mycket bättre år. I vissa avseenden blir det givetvis så, garanterat, men vi kan nog inte räkna med att det som i ett trollslag vid 24 på nyårsnatten kommer att bli "bra". Många pandemi-prövningar återstår men med lite medvind och nedförsbacke kan vi ändå se fram med tillförsikt på vad framtiden har att erbjuda.

Gott Nytt År!

Tung annandagsförlust för Katrineholm

Aldrig har det väl varit så tydligt som under annandagsbandyn att publiken saknas på bandyarenorna. Under rådande omständigheter må det vara att serielunkens matcher spelas utan publikens stöd och support men när det kommer till bandyns absoluta högtidsdag blir det smärtsamt uppenbart vad publiken tillför. Katrineholm Bandy lyckades i alla fall locka rekordmånga distans-åskådare till den sponsrade gratis-sändningen av annandagens hemmamöte mot Tillberga Bandy (TB Västerås). Men nog hade Katrineholms stora hemmapublik behövts bredvid planen för att ge moraliskt stöd till laget som nu föreföll en smula andefattigt och som förlorade med 4-7 (1-3) utan att vara riktigt nära att hota sin motståndare.

Gästande TB Västerås klart vassare än Katrineholm i annandagens match

Säsongen 2019/20 började så oväntat bra för Katrineholm att inte ens de själva verkade greppa vad som hände. Förvisso sjönk man under andra halvan av seriespelet ner i tabellen men nog var det kul att se hur de lyckades göra "mål på allt" till motståndarnas stora förtret. Inför säsongen 2020/21 har laget dessutom fått en inomhushall som är ett enormt lyft för hela klubbens bandyverksamhet. Tyvärr är inte enbart fyra väggar och ett tak receptet för framgång och försäsongen samt inledningen på bandyallsvenskan har varit mindre bra. Någon hemmaborg kan man inte tala om då det på 6 försök endast blivit en vinst för klubbens representationslag i hallen.

Backavallens nyaste inslag är den enorma bandyhallen

Omklädningsrummen till höger och spelaringången till hallen på vänster sida

Tak över huvudet med läktare på bortre långsidan

Efter att ha sett Katrineholm bandy under en av försäsongsmatcherna samt under annandagens debacle så känns det som att laget saknar någon ingrediens eller komponent. Något som jag tyckte mig se hos fjolårets Motala-inlåning Eric Lisell. Energi och pondus i drivet framåt. Jag inbillar mig även att återvändande Jesper Ekström kommer att tillföra mycket när han tränat ikapp, hans arbetskapacitet och attityd gör skillnad. Som matchen under annandagen utvecklades så framstod det som att Katrineholm har svårt att täppa till bakåt och blir förvånansvärt uddlösa. Men vad vet jag, det är inte särskilt många bandymatcher jag ser per säsong ...

Läktarsidan hade under annandagsmatchen fyllts med matchtröjor. Cool!

Tillberga hade inför matchen ett bättre tabelläge än Katrineholm, fyra segrar och två förluster att jämföra med två vinster, en oavgjord och fyra förluster. I en tvåpoängs-serie är det förvisso mindre poängskillnader mellan lagen än vi ser i t.ex. ishockey och fotboll där segrar ger tre poäng. Nåväl, en sak är i alla fall säker i bandyallsvenskan så här långt och det är att förhandsfavoriterna Örebro SK motsvarar precis alla förväntningar och har maximala 20 poäng på tio spelade matcher. Wow.

Katrineholm Värmbol BS aka KVBS aka Katrineholm Bandy

TB Västerås aka Tillberga Bandy

Med ovan nämnda namnlabyrint så bör jag kanske med några korta ord beskriva annandagens publikfria bandymatch. Hemmalaget rivstartade och inom de två första minuterna hade man vaskat fram chanser som ledde till två hörnor. Istället för ett välbehövligt ledningsmål blev det 0-1 efter åtta minuter och därefter var det egentligen inget snack om var denna match var på väg. Sekunder innan första halvleken var till ända lyckades i alla fall hemmalaget reducera till 1-3 genom Fredrik Öjdahl och sådana psykologiskt tunga mål kan leda till att matcher byter skepnad.

Fredrik Öjdahl reducerade till 1-3 för Katrineholm i slutet av första halvleken

I första anfallet för gästerna i andra halvleken kom istället 1-4 och på något sätt var det vad som släckte hoppets låga som började flamma vid den sena reduceringen innan halvtidsvilan. 1-4 blev också 1-5 i 56:e minuten innan Joakim Olofsson gavs möjligheten att reducera till 2-5 på en straff i 60:e minuten.

Katrineholms Joakim Olofsson säkerheten själv från straffpunkten

Tillberga lyckades med allt de företog sig och gjorde både 2-6 och 2-7 innan matchen nått sin 70:e minut. Därefter kände de nog att matchen var i hamn och det var nog deras inställning snarare än hemmalagets agerande som hyfsade siffrorna till 4-7 via två mål av Linus Doktare i 73:e och 76:e minuten.

Linus Doktare gjorde matchens två sista mål fram till 4-7

En timeout från Tillberga efter 4-7-målet fick upp Tillberga-spelarnas koncentration och återstoden av matchen kontrollerades av gästerna som kunde åka hem till Västerås med en seger och förbereda sig inför lagens returmöte på ABB Arena den 29/12.

Förhoppningsvis hittar Katrineholms-lirarna de procent som saknas för att komma in på vinnarspåret igen. Bandyallsvenskans tabell haltar betänkligt denna Corona-vinter och lagen har spelat allt mellan 6 och 10 matcher. I skrivande stund är Katrineholm indragna i striden runt det nedre kvalstrecket och där vill vi sörmlänningar helst inte ha dem, förstås.

Jag har fått ihop ett litet bildgalleri från annandagsmatchen och mina bilder hittar du HÄR >>>

Nya tag och lycka till!

United sprattlade till i sista stund

Det har faktiskt inte blivit några damallsvenska matchbevakningar för mig denna säsongen. Min tradition att se Eskilstuna Uniteds damer åtminstone någon gång per säsong är obruten sedan 2011 och alltså en längre svit än vad deras allsvenska tillhörighet är. I början av årets säsong såg jag förvisso Eskilstuna möta Umeå IK i Svenska Cupen en stormig dag i slutet av februari, men sedan kom ett virus och därefter kändes det som att jag inte hade på någon restriktiv allsvensk arena att göra. Under söndagen kunde jag dock inte motstå frestelsen när Eskilstuna tog emot Djurgårdens IF på Tunavallen och det för första gången den här säsongen tilläts så många som 300 åskådare på läktaren.

Jag ångrar definitivt inte mitt beslut, trots novemberrusk och regndränkt kamerautrustning.

Matchen mellan Eskilstuna United och Djurgårdens IF den 1/11 blev en makalös historia

Det slog mig under söndagsmatchens gång hur fantastiskt fint underhållningsvärde det finns i Damallsvenskans matcher. Först och främst så är det fotboll utan allt ändlöst gnäll, alla förorättade känslor och kraftiga förstärkningar. Damfotbollen har behållit sin ärlighet och trovärdighet vilket jag är så oerhört tacksam för. Utöver detta så har man under denna märkliga Corona-präglade säsong lyckats få ihop en säljbar produkt som med två omgångar kvar trots allt har mycket spänning att leverera. När jag såg både hemmalaget Eskilstuna United samt gästande Djurgårdens IF kunde jag inte riktigt smälta att båda lagen var indragna i bottenstriden. Det stämde inte med vad som presenterades och presterades ute på planen. Inte ska väl något av dessa lag behöva vara nedflyttningskandidater?

Tunavallen en höstruskig söndag i början av november

Söndagsmatchen hade turen att infalla den första november. I Folkhälsomyndighetens skugga innebar det nämligen att 300 åskådare tilläts. Åtminstone om man just nu befinner sig i någon av regionerna som inte har separata och striktare regler. För Eskilstuna United är 300 i publiken en liten del av vad de brukar snitta en normal säsong men självklart var både den hårt bantade publiken och hemmaspelarna själaglada över att se varandra. Fattas bara annat.

De 300 åskådarna placerades på Tunavallens ena långsida

Inför lagens möte stod de båda på 20 poäng, endast en ynka poäng mer än Umeå IK som befinner sig under det försmädliga nedflyttningsstrecket. (Sistaplatsen i tabellen innehas av nykomlingarna IK Uppsala som med sina 10 poäng får börja om i Elitettan nästkommande säsong.) Att matchen hade måste-karaktär var bara förnamnet. Hur tacklas detta? Försiktigt för att inte förlora eller attackerande för att vilja våga vinna? Jag tycker båda lagen anammade det sistnämnda synsättet.

Eskilstuna United söndagen den 1/11 2020 på Tunavallen

Djurgårdens IF på Tunavallen den 1/11 2020

En fördel med att se matcher i slutet av en säsong är att lagen stabiliserat sitt spel och att alla spelare presterar nära sitt max. Försäsongsmatcher och de tidiga omgångarna i seriespelet brukar vara sisådär, minst sagt. Det kan dock vara ett bekymmer i de avslutande omgångarna att spelare skadat sig i trupperna eller att de är avstängda som t.ex. Matilda Plan i United. Henne hade jag gärna sett men det kommer väl fler chanser, kan jag tro.

Huvuddomare Lovisa Johansson flankerad av Almira Spahic och Ida Kellström

Det här blev en match att sent glömma. Åtminstone om man hade hemmalagssympatier. Men det krävdes en portion ångest samt förmågan att gräva allra djupast nere i byxfickorna för att plocka fram det som var både oväntat och svårfångat. Dessförinnan hände en hel del annat.

Det stod ganska klart att gästerna inte tänkte åka hem till Stockholm utan en seger. Första delen av matchen bjöd mestadels på omställningar och kontringsförsök men Djurgården hittade även stolpen vid ett avslut med dryga kvarten spelad. Det var nog mycket befriande för Eskilstuna när de gjorde 1-0 genom Felicia Rogic i 38:e minuten. Det försprånget kändes det som att de behövde och de behöll det hela vägen in till halvtidsvilan.

I inledningen av andra halvleken började det komma ner blött från himlen

Om Djurgården hållit ställningarna bra i första halvleken så kom de ut än mer på alerten i den andra halvleken. Och vem har visat bäst form av alla svenska damspelare den senaste tiden, bl.a. genom ett fenomenalt mål i landskampen mot Island häromdagen? Just det, Olivia Schough. Ge henne det lilla, lilla extra utrymmet och hon prickskjuter. Och det gjorde hon på Tunavallen två gånger om. 1-1 i 55:e och 1-2 i 57:e matchminuten. Vilka mål, vilka prestationer!

Djurgårdens IF:s lagkapten Olivia Schough

Mestadelen av tiden efter gästernas ledningsmål såg det ut som att de hade saker och ting under kontroll. Förvisso var Kaisa Collin mycket nära när hon prickade ribbans nederkant och Loreta Kullashi borde kanske förvaltat sin chans med en motståndarmålvakt i parterr framför målet bättre. Men utöver dessa chanser gick minuterna och det såg inte bättre ut än att Eskilstuna United skulle förlora och få två återstående ångestmatcher för att rädda sin allsvenska plats. Hemmalaget såg inte riktigt ut att nå fram på individnivå, jag tyckte de slog bort bollar lite olyckligt och inte "var med" då de borde "vara med".

Då hände det. Då vände det.

Eftersom matchen präglats av snygga mål kunde inte Uniteds Sonia Okobi vara sämre när hon med vänsterfoten klubbade in bollskrället i krysset och 2-2 lyste på resultattavlan i 86:e minuten. Sicket mål och så oerhört välkommet för ett hemmalag som inte såg ut att orka resa sig.

Eskilstuna Uniteds Sonia Okobi fixade 2-2 i slutskedet av matchen

Om matchen varit slut i detta ögonblick hade antagligen Djurgårdens Olivia Schough lagt sig för att sova denna söndagskväll med ett belåtet leende på läpparna. Med minuten kvar av ordinarie matchtid bestals hon på sitt John Blund-moment och den som somnade med det bredaste leendet var istället hemmalagets Felicia Rogic. Även ett misslyckat inlägg kan vara det vassaste av anfallsvapen och Felicia kunde se sin långa svepande lyra gå över Gudbjörg Gunnarsdóttir i Djurgårdsmålet och in i bortre burgaveln. That's it.

Eskilstuna Uniteds Felicia Rogic. Lagkapten. Segerskytt.

Segern för Eskilstuna gav dem luft och andrum. Med 23 poäng ser det åtminstone betydlig ljusare ut vad gäller överlevnadschanserna i Damallsvenskan. Det är dock inte över ännu och Eskilstuna har kvar att möta Växjö på bortaplan samt Umeå IK på hemmaplan i sista omgången. Båda dessa lag slåss för sin existens i allsvenskan. Djurgårdens något dystrare läge kan åtgärdas och de har kvar att möta Umeå IK på bortaplan samt slutligen redan avhängda IK Uppsala på hemmaplan den 15/11.

Om det kan vara till någon hjälp att minnas denna match så har jag satt samman ett bildgalleri med drygt 220 bilder som du hittar HÄR >>>

Tack för underhållningen!

Svår känsla efter onsdagens hockeymatch

Jag kämpar med att tolka och förstå onsdagskvällens ishockeymatch mellan Nyköpings SK och Hanvikens SK i herrarnas division 1 Östra. Att gästerna vann med 4-3 (2-1, 1-0, 1-2) var helt i sin ordning utifrån hemmalagets sammanlagda insats. Men på förhand skulle det ju ha varit en helt annan utgång. Eller?

Nyköpings SK:s John Moberg testade Hanvikens målvakt Hugo Edlund

Att det blev ishockey för mig efter att hela åtta omgångar redan spelats av HockeyEttan har nog att göra med att jag dragit mig in i det längsta för att kliva inomhus för att sportfotografera. Det är inte på långa vägar lika kul som att vara utomhus i dagsljus för att fota. Men nu är det onekligen så att vissa sporter håller till inomhus och det går inte att förneka att årets mörkaste och kallaste del är över oss.

Ishockeypublik i Rosvallas stora ishall. Corona-restriktivt antal.

Med ett halvt öga och öra har jag följt Nyköpings SK:s förehavanden på försäsongen och under serieinledningen. Ett gäng träningsmatcher visade på behovet att hitta rätt och spela ihop sig, det är ju ett nästan helt nytt lag att forma. Inledningen av seriespelet visade ändå på en rejält bra utvecklingskurva och poängen trillade in på kontot. Sedan kom omgång 6, 7 och 8 med förluster mot Hudiksvall, Enköping och Huddinge. Är det i dessa tre förluster mot förvisso meriterat och högklassigt motstånd som en förklaring till onsdagens mindre goda insats går att hitta? Att laget inte kom ut till matchen mot mer "mänskliga" Hanvikens SK med mer go och kalibrerad laddning gav mig lite huvudbry.

Nyköpings SK:s tränare Lenny Eriksson

Signalerna från laget och de som sett tidigare matcher lovade trots allt mer än vad som visades i onsdags kväll. Och jag är uppenbarligen lättpåverkad, ungefär som under fjolårssäsongens grundspel då jag hela tiden gick och väntade på att all utlovad potential skulle blomma ut. Läget är absolut annorlunda (på ett bra sätt) denna säsong med ödmjukt, laglojalt och uppoffrande spel som förhoppningsvis kan visa upp sig inför mina ögon nästa gång jag hittar till Rosvalla. Men jag slipper gärna se halvhjärtade insatser med bjudningar till en motståndare som hugger direkt när tillfälle bjuds. Mer flow och självförtroende, mindre bekvämlighet och nonchalans.

Nyköpings SK laddar för match

Hanvikens SK redo för matchstart

Gästerna tog ledningen efter knappt halva första perioden. Det låg i luften då de från start visat sig klart mer på tå än hemmalaget. De gjorde målet i powerplay och där har ju NSK tidigare varit svåra att slå hål på. Det kom dock en kvittering med drygt 3,5 minuter kvar av perioden när Albin Ivarsson-Hamberg slår in 1-1. Lyckan varade i 50 sekunder innan Hanviken gjorde 1-2 efter ett rensningsförsök som jag uppfattade som lite slarvigt.

Albin Ivarsson-Hamberg gjorde Nyköpings SK:s första mål

Den andra perioden innebar en fortsättning på hemmalagets något lågintensiva insats. Tre minuter och 22 sekunder tog det innan 1-3 lyste på resultattavlan i taket på ishallen. Även här kändes det som en halv bjudning. I mitten av perioden kom den första utvisningen för bortalaget men det blev inte en ingång till slagläge för NSK. En klingande ramträff i slutet av perioden för gästerna befäste det rättmätiga i deras ledning.

Några inledande minuter av tredje perioden passerade då det gick att skönja lite mer jävlaranamma i det svarttröjade laget nere på isen. Då drog de på sig en utvisning efter att ha lyckats vara för många på isen och även detta powerplay utnyttjade Hanviken som gjorde 1-4. Noterbart är att Hanvikens ende målskytt denna kväll var Felix Liljegren. Svårare än så behöver det inte vara och det räcker långt med en sådan spetsspelare.

Hanvikens Felix Liljegren gjorde fyra mål mot Nyköping

Nyköpings SK visade dock god moral och bra attityd i detta skede av matchen. De gnuggade på berömvärt och fick hårdare och hårdare tryck på sin motståndare. Halvvägs in i sista akten kommer den efterlängtade reduceringen till 2-4 genom en styrning av Daniel Bergqvist.

Daniel Bergqvist stod för reduceringen till 2-4 mot Hanviken

Nyköping byggde på sin press och hade tre-fyra minuter av konstant spel i anfallszonen när de drar på sig en utvisning och tappar momentum. Belöningen kom dock genom idogt arbete och ännu en reducering fram till 3-4 gjordes av Christian Axelsson i powerplay när matchuret stod på 16:46.

Christian Axelsson blev siste målskytt för Nyköpings SK i onsdagsmatchen

När de tre sista minuterna borde innebära en intensiv kvitteringsjakt blev det istället utvisningar som förlamade hemmalaget och omöjliggjorde poänginhämtning i denna match. En både en och två spelare i utvisningsbåset är det svårt att åstadkomma något, åtminstone om inte motståndaren hamnar i samma situation.

I skrivande stund (fredag kväll, två dagar efter matchen) har osäkerheten växt lavinartat kring idrottande tack vare den pågående pandemin. Söndagsmatchen som Nyköpings SK skulle ha spelat mot Strömsbro IF har flyttats till den 13/11 i och med att Strömsbro drabbats av några Corona-fall i sin trupp. Förutsättningarna för idrottande blir sämre för varje dygn som passerar och jag vågar inte ens gissa var allt är på väg. Jag ser gärna Nyköpings SK:s hockeyetta-krigare så snart som möjligt igen men just nu ser jag storögt på hur Corona drabbar oss på ett ytterst obehagligt sätt.

Du hittar 137 bilder från onsdagsmatchen via den här länken >>>

Håll er friska, följ råd och rekommendationer och lycka till i jakten på nya poäng i HockeyEttan Östra Nyköpings SK!

IFK Norrköpings damer till Elitettan

Jag har hunnit bevaka några kvalmatcher till Elitettan under de senaste åren. De har alla bjudit på stora känslor och där det har funnits euforisk glädje har det också funnits avgrundsdjup besvikelse. Allra tydligast och mest fosterställnings-traumatiskt var det den 19/10 2013. IFK Norrköpings damer hade placerats i division 1 inför säsongen 2013 efter en för skral placering i föregående säsongs spel i Söderettan. Serieomläggningen till Elitettan skedde där och då, hösten 2012, och det bar sig inte bättre än att IFK fick ta klivet ner från landets näst högsta nivå. Man såg sin chans till revansch redan hösten 2013 och kvalspelade då som nu i dubbelmöten till Elitettan. Bortamatchen mot IF Brommapojkarna, anförda av bl.a. Lisa Arnell, vanns av IFK med 1-0. Returmatchen hemma i Norrköping skulle bli en klang- och jubelföreställning inför stor publik. Brommapojkarna vann matchen med 5-2 och det blev fullständigt knas och nattsvart för IFK. Jag såg, jag skrev och jag fotade men tyvärr är mitt blogginlägg borta då det gjordes i numera nedlagda Lokalsportens regi. Bilderna finns dock kvar och du hittar dem här >>>

Östgötaporten i höstskrud

Säsongen 2019 visade IFK Norrköping FK att man byggt upp något riktigt vasst. Ifjol var dock Jitex BK från Mölndal snäppet vassare i division 1 Mellersta Götaland och de stod som seriesegrare med en fjuttig poäng tillgodo på IFK Norrköping FK. Kvalet upp till Elitettan gick galant för Jitex. Inför denna säsong fick IFK byta division 1-serie till Södra Svealand och den vann man med tre poäng tillgodo till Tyresö FF. Den Corona-rumphuggna säsongens 11 matcher bjöd på 10 segrar och en oavgjord samt 57-4 i målskillnad. Wow liksom.

IFK Norrköping FK:s huvudtränare Anna Eriksson

Kvalmotståndare för den åtråvärda platsen i svensk fotbolls elitskikt blev IK Rössö Uddevalla. Att tråckla sig upp till Elitettan är sannerligen ingen enkel uppgift och alla division 1-segrare är bra, några "lätta" motstånd finns inte på denna nivå. Seriesegrande lag med gott självförtroende. Det handlar om de mentala förberedelserna mer än någonting annat. Att kanalisera energin och fokusera med rätt balans och anspänning. "Kvaldramatik" är ett ord som inte uppstått hur som helst.

IFK Norrköpings damer laddar för avgörande kvalmatch till Elitettan

Spelarna i IK Rössö Uddevalla taggar till match

Förra helgens möte mellan lagen på Rössös hemmaplan Rimnersvallen slutade 0-2. Stor fördel för IFK Norrköping inför returmötet den 17:e oktober på Östgötaporten, eller? Med tanke på vad jag inledde detta blogginlägg med så kan det gå käpprätt åt pipsvängen ändå. Fördelen om det går illa säsongen 2020 är att det inte gör det inför mer än 50 personer ... Å andra sidan kan ett lyckat resultat inte firas inför samtliga nära och kära och den trogna hemmapubliken, huvuddelen sitter hemma och glor på en skärm samt tjoar lite förskrämt inför döva öron. Vågen i TV-soffan har aldrig blivit en hit.

Huvuddomare Amanda Nylund Karman flankeras av Amanda Davidsson och Moa Wettby

Klockan 15.00 blåste huvuddomare Amanda Nylund Karman igång den avgörande bataljen på Östgötaporten. Solen förärade tillställningen med sin närvaro. De gapande tomma läktarna gav inte direkt den inramning man skulle önskat till denna match men det är som det är och de 50 som beretts plats var nog nöjda. Mindre nöjda kan möjligtvis bortasupportrarna ha varit då de låstes in (!) i några loger (där de inte räknades in i publikantalet). Jag vet inte exakt vad som hände eller vad som egentligen borde ha gjorts men 50 platser är 50 platser och bortasupportrarna hade i värsta fall kunnat blivit helt avvisade från arenan vilket nog hade varit ett klart sämre alternativ än att titta på matchen genom några fönsterrutor.

Fotbollspublik på Östgötaporten Corona-säsongen 2020

Jag imponerades över IK Rössös insats inledningsvis. De hade så bra ordning på sig själva, bollen och motståndaren. Fart och press, precision och framåtanda vilket också ledde till ett bortdömt (offside) mål några minuter in i matchen. Hemmalaget såg desto mer oprecist ut och trevade efter sig själva och sin identitet som tagit dem till kvalspelet.

Bortdömt offside-mål av IK Rössö Uddevalla

IFK-spelarna gnetade på trots uppförsbacken och sakta men säkert stabiliserade sig deras spel. Felpassningarna blev färre, stressen gav med sig och man hittade framåt med spets allt oftare. Årets trupp har genom sin målskillnad i seriespelet visat att de har massor av slagstyrka offensivt men också en närapå en vattentät defensiv med division 1-mått mätt. Befriande 1-0 kom också i 27:e minuten då Filippa Karlberg nås av ett patenterat jätte-inkast från Filippa Sjöberg in i straffområdet.

1-0 i 27:e minuten vilket väckte känslor i båda lagen

IFK:s Filippa Karlberg inledde målskyttet mot IK Rössö

Med ett par minuter kvar av första halvleken så lyckas IFK nicka bollen i ribban två gånger i samband med en hörna innan Rössö-målvakten lyckas få bollen under kontroll. Att hemmalaget ledde med ett mål i halvtid var inte helt ologiskt även om gästerna verkligen hade satt prägel på matchens första 20-25 minuter.

I andra halvleken kunde IFK kontrollera och bevaka sin ledning mycket framgångsrikt. De behövde inte jaga mål utan kunde ligga på rätt sida om bollen och utnyttja sin speed mot en motståndare som var tvingade att kliva framåt om de ville ha något med Elitettan-platsen att göra. I mina ögon var IFK väldigt disciplinerade och slarvade inte med något, däremot var inte andra halvleken riktigt lika underhållande och öppen som den första halvleken.

Kvalkamp på Östgötaporten den 17/10 2020

I 75:e matchminuten hittar Alma Sjödahl fram med en boll till Lovisa Gustafsson som i en 50/50-situation lyckas få en lobb att studsa in i ett övergivet mål. Ganska snyggt, inte helt väntat och i denna stund fastställdes slutresultatet, 2-0.

IFK Norrköpings Lovisa Gustafsson fastställde slutresultatet till 2-0

För mig som haft hyfsad koll på damfotbollen framförallt i södra Södermanland de senaste 10 åren var det givetvis extra kul att se Alma Sjödahl och Filippa Sjöberg ute på planen. De forna IFK Nyköpings-spelarna har dessutom sällskap av f.d. DFK Värmbol-spelaren Ebba Sjögren vilket gör Södermanlandsnärvaron ännu högre.

Alma Sjödahl

Årets lagkapten i IFK Norrköping Filippa Sjöberg

Ebba Sjögren

Ett stort grattis till IFK Norrköping FK som säsongen 2021 kommer att spela i Elitettan. Den här gången gick det vägen och glädjen gick inte att ta miste på där ute på planen när slutsignalen ljudit. Rössö-tjejernas besvikelse var precis lika förståelig.

Mixed feelings

Med ett par dagars eftersläp har jag fått ihop ett bildgalleri från matchen med drygt 240 bilder som du hittar HÄR >>>

IFK Norrköping FK klara för Elitettan 2021

Lycka till i Elitettan kommande säsong och jag hoppas våra vägar korsas i framtiden!