Spela Pausa, del 2

Med de sedvanliga förhoppningarna om framskjutna placeringar i serierna klev våra lokala damlag in i hetluften efter vinterns försäsongsträning. Vi har ett halvt seriespel bakom oss nu när vi tar välkommen paus från fotbollen. Hur har det sett ut så här långt? (Jag tänker inte matcha halvtidsresultaten mot mina mediokra försäsongstips, den uppgiften sparar jag till i höst.)

Nyköpings BIS har minsann inte haft det lätt under våren. Tunn, tunn har spelartruppen varit och då man i grunden har åsikten att jobb, familj och annat måste få spela förstafiolen så lär säkert vissa spelare tvingat sig att delta i större utsträckning än de egentligen önskat. I grund och botten har denna grupp, från spelare till ledare, en enorm kunskapsnivå men också tillräcklig erfarenhet för att ta vårens motgångar med jämnmod. Mest tråkigt, verkligen, är Petra Germeruds påtvingade pensionering från fotbollsspelandet (ryggskada.) Besvikelsen lär klinga av men aldrig gå över helt för den kompetenta mittbacken.

Hargs BK har jag nämnt tidigare men då endast i division 5-sammanhang. För lagets division 3-satsning med accepterandet av friplatsen de erbjöds har det säkert funnits någon form av målsättning. Jag vet inte hur den kan ha formulerats men jag tycker man ska vara nöjda så här långt in i division 3-säsongen. Och jag hade väl aldrig trott att jag själv skulle komma så nära inpå HBK som jag nu gjort i och med att en av döttrarna genom samarbetet med Stigtomta IF plötsligt tränar med Hargs-tjejerna och av Hargs-tränarna. Där ser man, det går inte alltid att förutse vem eller vilka man plötsligt står bredvid. Vilket kan vara bra att tänka på...

Jag har ett dåligt samvete efter vårens fotbollsbevakning. (Det kanske borde vara flera men i så fall har jag förträngt dem.) Tjejerna i Ålberga GIF har slitit och kämpat i Östergötlands 7-mannaserie helt utan min granskning. Deras målsättning ser i alla fall så här långt ut att vara greppbar men min egen målsättning att bevaka dem har kommit på skam. Det vill till att någon av höstens hemmamatcher på Dambroängen passar min allt mer ansträngda jobb-kalender annars blir jag väl piskad att åka till Åtvidabergs-trakten för att se Ålberga-damerna spela seriespel.

Av traktens dam-verksamheter är IK Tun det lag som är mest kommunikativa via sin hemsida. På gott och ont. Men eventuella målsättningar som publicerats har gått mig förbi. Det finns något inbyggt sisu i de grön/vita matchställen för när spelarna drar på sig dressen har de en synnerlig förmåga att spela ihop poäng när man minst anar det.

Största problemet för Tun denna vår har varit en för tunn trupp för att mäkta med framgångsrikt spel i både division 3 och 4. (Och med tunn trupp menar jag att de inte haft tillräckligt med tjejer i spelbart skick.) Sedan är det inte helt lätt att ersätta alla mål från Sofia Sjöbergs fötter... (Sofia gick till IFK Nyköping inför denna säsong.)


För egen del har det varit en lärorik och intressant vår. Vinterns och senare vårens matchbevakning har varit tät och intensiv. Men försommarens familje- och jobb-schema har gjort att bloggen tappat viss styrfart. Min strävan att regelbundet bevaka matcher består men jag vet med mig att när höstsäsongen står för dörren gör också några stora arbetsprojekt det. Vi får helt enkelt se hur balansen mellan arbete och frititd kommer att se ut.