Allra först börjar jag med att rekommendera alla som inte redan hittat till Morgan Boréns bilder från SM-helgen att titta in på tävlingsarrangörens hemsida, där hans foton ligger. Klicka här! Morgan visade sig vara en ytterst trevlig prick som även tidigare fått förtroendet att ta de officiella tävlingsfotona. Hög kvalité rakt igenom och väl värda att lägga lite tid på (medan mina bilder är brusiga och lider av tekniska brister som kanske inte bara kan skyllas på begränsad teknisk utrustning.)
 |
| Morgan Borén, skicklig sportfotograf som klädde utmärkt i orange väst! |
Den återstående rapporteringen kommer att handla om känslor. Jag lyckades fånga en del av alla känslor på bild, men en iakttagelse har jag kanske inte kunnat få in i en enskild bildruta och det var hur Dunkers-tjejerna såg ut under prisceremonin. Underbart glada (trots finalförlusten) men framförallt charmigt blyga, ja nästan förlägna. Men nog hade de rätten att stå raka i ryggen och med höjda huvuden med sina silverplaketter i händerna!?!
På nedanstående bild kan man i Lundby-tränarens och domarens ansikten ana ren irritation och ilska. Det gick så långt att den andra domaren fick kliva in mellan dessa två kombattanter. Det handlade visst om huruvida det var korrekt att blåsa av för frispark till Dunkers IF eller inte då bollen sparkats bort under målvakten Daniella Anderssons hand i slutsekunden av gruppspelsmatchen som slutade 1-1 och gav Dunkers IF en semifinalplats. Tjejerna i Dunker tittar lätt förvånade på i bakgrunden...
 |
| Här gick det hett till! |
Finalen för IFK har jag inte så mycket att visa från när det gäller känslor, men en bild som i alla fall roade mig en aning är den där några av reserverna i Nyköpingslaget på olika sätt tar del av finalspelet.
 |
| Väldig variation på IFK-tjejernas känslo-nivåer på denna bild... :-) |
Störst spann i känslo-registret finner jag om jag går igenom bilderna från IFK Nyköpings semifinal mot Bele Barkaby. Kanske inte så konstigt då matchen avgjordes via straffsparkar (efter 2-2 vid full tid och sedemera seger för IFK med 6-5.)
När Jenny Andersson kliver in i handlingen och räddar snyggt...
 |
| Jenny Andersson, straffräddare för IFK Nyköping. |
... vänder sig mamma Veronica bort på andra kortsidan och pratar lite med Höllvikens tränare istället! (När inte nerverna riktigt vill vara med under spänningsmomentet...)
 |
| Nä, det är nog lugnast att inte se hur straffläggningen går! |
Ni har redan sett ett par bilder på straffläggarna som står uppradade vid mittlinjen, men några sekunder efter att allt är avgjort till IFK:s fördel blir det gruppjubel.
 |
| Finalplatsen är klar för IFK Nyköping. |
Tyngre då för tjejerna i det förlorande laget. Allra deppigast verkade Bele Barkabys jätteduktiga Daniella Famili vara.
 |
| Tung semifinalförlust för Daniella Famili och hennes lagkamrater i Bele Barkaby. |
En tjej som gick igenom i princip hela känsloregistret under slutfasen av semifinalen var Filippa Sjöberg. Som lagkapten hade hon nog lagt en väldigt tung börda på sina egna axlar, framförallt genom krav på sig själv, men när segern väl var bärgad gick hon från besvikelse till lättnad och sedan ren och omaskerad glädje. Jag publicerar denna bild då jag tycker mycket om den och hoppas att inte Filippa tar illa upp.
 |
| En mix av lättnad och glädjetårar för Filippa Sjöberg som stöttas av Saosann Rammo. |
Nu har jag bara en bild kvar att visa, och den illustrerar ett fenomen som jag insåg först efter att jag tittat på alla tre tävlingsdagarnas bilder. En spelare i IFK Nyköping förekom på i princip varenda måljubelbild jag tagit. Och IFK gjorde många mål! Eftersom ingen spelare kan ha spelat nonstop i alla matcher måste det tyda på att tjejen är ett fenomen som lyckats få den bästa plusstatistiken av alla (eftersom hon tycks ha varit inne på plan varje gång IFK gjorde mål.)
 |
| Julina Andersson t.v. jublar tillsammans med målskytten Alma Sjödahl. Plusstatistik-vinnare i SM? |
Kvar efter SM-helgen finns nu alla minnen av trevliga människor jag stötte ihop med i Lundbystrandshallen. Alla bilder hjälper naturligtvis till att minnas det som hände. Men bildernas tillkomst fick sitt pris. I två dagar efter tävlingarna hade jag en röd nästipp som jag kom på måste ha berott på att jag stått i flera dagar och gnott näsan mot baksidan av kameran...
Att jag sedan måste lära mig skriva/stava bättre på mobiltelefonens lilla ynkliga tangentbord när jag matchbevakar står väl utom allt tvivel.
Men annars säger jag väl som kanske Leif GW Persson skulle uttrycka det:
Case closed!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar