15 år med Eskilstuna United

Innan jag hösten -25 åkte upp till Tunavallen i Eskilstuna för att bevaka en match med Eskilstuna United på ena planhalvan räknade jag ut att de har funnits framför mina kameror i 15 år. I obruten följd har jag åtminstone en gång per säsong besökt distriktets enda damlag på elitnivå och det har sannerligen varit en intressant resa. Inte för att väg 53 genom Södermanland är särdeles skoj att köra utan snarare för att jag har givits möjlighet att på halvdistans följa damfotbollens utveckling genom dessa år.

Denna blogg startades upp 2011 med huvudsyfte att ge mer strålkastarljus på damfotbollen i Nyköpingstrakten. Då var IFK Nyköping sydöstra Södermanlands draglok och från den föreningen gick Fia Jonsson till Eskilstuna United under sommaren. Det gav mig en anledning att åka upp till Tunavallen för första gången och även när inte längre Fia spelade i United hade jag inlett en lag-relation som var värd att värna. På Tunavallens konstgräs har många spelare passerat under åren, både i Eskilstuna United och i de klubbar som varit där på besök.

Det mediala intresset för damfotbollens elitskikt har de senaste åren vuxit sig allt starkare vilket är mer än välkommet. Spelarna offrar mycket för att hålla sig på denna nivå och därmed förtjänar de uppmärksamhet. Annat var det i början av 2010-talet då sportfoto-nördar liknande mig själv generellt var lätträknade och de som fanns gjorde allt för att istället få chansen att fota herridrott. Säsongerna före 2014 höll Eskilstuna United till på näst högsta nivån och det bidrog väl till ett tämligen svalt intresse.

Damfotbollen har under dessa 15 år utvecklats både positivt och negativt, helt beroende på vilket perspektiv man väljer att betrakta den ifrån. Den lokala gräsrotsnivån har blivit utarmad och svältfödd, från två division 5-serier i Södermanland till en division 4-serie. Kvalitén i division 3 har därmed sjunkit successivt och vi ser ofta avhoppande lag inför eller under seriespelet. På nationell nivå har vi gått från att vara en ledande nation med stjärnor från hela världen i Damallsvenskan till att i bästa fall vara en talangfabrik för klubblagen i bl.a. England. Se bara vad som händer efter en framgångsrik säsong i Damallsvenskan, lagen töms på spelare och får bygga nytt från grunden. Om vi ställer in siktet ett 10-tal år framåt finns risken att vi får vara nöjda om vårt landslag går vidare från gruppspelen i de internationella mästerskapen. På den internationella arenan har dock publiken strömmat till, TV-rättigheterna är plötsligt lockande och mästerskapsläktarna välfyllda.

Eskilstuna United tillhör den alltmer sällsynta gruppen av lag som endast ägnar sig åt flick- och damfotboll. De senaste åren har de traditionella herrlagen i bl.a. Allsvenskan lagt till damfotboll i sin verksamhet och orsaken till detta är säkert flera. Kanske handlar det om goodwill för herrfotbollen och för damlagen handlar det förmodligen om nödvändiga ekonomiska förutsättningar. För mig är Uniteds flick- och damprofil symboliskt viktig och jag hoppas att de kan bibehålla sitt oberoende till herrfotbollen men ändå få finanserna att gå runt.

Säsongerna 2011 och 2012 spelade Eskilstuna Uniteds damer i Söderettan. På den tiden var den näst högsta nivån på damsidan indelad i Norr- och Söderettan. Inför säsongen 2013 gjordes seriesystemet om och man ersatte de båda serierna med Elitettan, såsom vi känner igen seriesystemet idag. United lyckades placera sig tillräckligt bra i Söderettan säsongen 2012 och därmed hade de en säkrad plats i Elitettan. Efter en säsong i Elitettan lyckades föreningen kvalificera sig till Damallsvenskan som man därefter spelade i säsongerna 2014-2022. Föreningen tvångsnedflyttades inför säsongen 2023 eftersom man hade iklätt sig en alldeles för stor och dyr overhead-kostym och inte klarade elitlicensen. Säsongerna 2023-2025 har man sakta men säkert fått ordning på ekonomin och under den senaste säsongen kunnat förstärka laget tillräckligt framgångsrikt för att återigen kvalificera sig för spel i Damallsvenskan, det efterlängtade finrummet.

När jag går igenom mina sparade bilder från de 15 åren med Eskilstuna United slås jag över hur många klasspelare som passerat framför kameralinserna. Det är riktigt häftigt att se tyska, brasilianska, nederländska och nordiska världsstjärnor på bilderna. Likaså ser jag bilder på unga spelare som idag är etablerade landslagsspelare i vårt eget landslag. Med värme och glädje blir jag även påmind om alla profiler som förekommit i Uniteds matchställ. Vissa spelare med teknik, finess och stil som signum medan andra varit slitvargar och grovjobbare. Alla lika nödvändiga för att bygga ett fungerande lag.

Här nedanför följer en utvald bild per säsong under åren 2011-2025. Det är egentligen helt omöjligt att välja ut en representativ bild per säsong, min uppgift har snarare varit att slumpmässigt göra ett stickprovs-urval. För den vars nyfikenhet kittlas tillräckligt går det att söka bland gamla blogginlägg på alla bildgallerier och de bildgallerier jag skapade under åren då jag bloggade hos andra (Lokalsporten och Södermanlands Nyheter) finns det en länksamling HÄR >>>.

Söderettan 2011-10-15, Eskilstuna United mot Tölö IF

Söderettan 2012-06-30, Eskilstuna United mot LB07

Elitettan 2013-10-20, Eskilstuna United mot Älta IF

Damallsvenskan 2014-09-21, Eskilstuna United mot FC Rosengård

Damallsvenskan 2015-10-18, Eskilstuna United mot Kopparbergs/Göteborg FC

Damallsvenskan 2016-08-28, Eskilstuna United mot Vittsjö GIK

Damallsvenskan 2017-04-17, Eskilstuna United mot Hammarby IF FF

Damallsvenskan 2018-07-08, Eskilstuna United mot Linköpings FC

Damallsvenskan 2019-04-14, Eskilstuna United mot FC Rosengård

Damallsvenskan 2020-11-01, Eskilstuna United mot Djurgårdens IF

Damallsvenskan 2021-04-18, Eskilstuna United mot Kristianstads DFF

Damallsvenskan 2022-09-17, Eskilstuna United mot BK Häcken

Elitettan 2023-04-01, Eskilstuna United mot Mallbackens IF

Elitettan 2024-11-10, Eskilstuna United mot Mallbackens IF

Elitettan 2025-10-18, Eskilstuna United mot Trelleborgs FF

Att det skulle bli 15 år i rak följd som jag fått chansen att fota Eskilstuna United är egentligen inget jag strävat efter men samtidigt försökt prioritera när möjlighet har funnits. Under dessa år har vi hunnit uppleva en pandemi, jag har opererat ena höften och slutligen genomgått en leukemi- och lymfombehandling som nog var det som närmast omöjliggjort all fotografering under halva 2023 och hela 2024.

Nu siktar vi sörmlänningar på "vårt" damlag i Damallsvenskan 2026 och jag hoppas på många chanser att fota Eskilstuna Uniteds damer och att läktarna ännu en gång blir välfyllda.

Lycka till!

Att stå på tå kostar på

Detta blogginlägg illustreras av ett antal utvalda bilder som inte har något med texten att göra. De är tagna under åren som jag bevakat lokal sport och visar några av de sporter som lockat mig att lyfta upp kameran och anteckna i mitt medhavda block.

Numera har jag två födelsedagar att fira under kalenderåret. Den dagen jag kom till världen var den 16:e maj, en dag då jag av ren artighet lät min tvillingsyster få några minuters försprång. Sedan 2023 kan jag även lägga till den 13:e oktober som födelsedag, den dagen då jag från en 24-årig yngling tog emot nya stamceller. Att den 13/10 var en fredag gjorde mig inte riktigt tillfreds eftersom jag lider av att vara något skrockfull. (Jag spottar över axeln om en svart katt passerar, lägger aldrig nycklar på bordet, tar inte in ljung som prydnad och klipper definitivt aldrig naglarna på en söndag.)

Crossfit fotad den 29/10 2022

Vad var det då som hände för att jag skulle hamna i denna två-födelsedagars-situation? Det hela började redan sommaren 2021 då jag i samband med min höftoperation (p.g.a. artros) fick veta att jag utvecklat blodsjukdomen Polycytemia Vera. Om jag tittar i backspegeln utvecklades sjukdomen för mig under hösten 2018. Denna blodsjukdom gjorde i mitt fall att benmärgen överproducerade trombocyter (blodplättar). Sjukdomen är ärftlig och min mor var även drabbad. Sjukdomen kan medicineras (livslångt) men i mitt fall övergick den till akut myeloisk leukemi (AML). Obehandlad överlever man mellan två veckor och månader med AML. Min diagnos ställdes den 20/6 -23 och ett halv dygn senare var jag inlagd på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Nej, jag hade inte känt något särskilt innan och var helt ovetande om det allvarliga läget.

Erik Skoglund boxades på Rosvalla för första gången den 19/9 -15

Istället för att fira midsommar med sill och potatis blev det ett frossande i stora mängder cellgifter. En behandlingsomgång innebar fem dagars cellgiftsdoser och därefter ungefär tre veckors återhämtning. För min del visade det sig räcka med tre behandlingsomgångar, alla dessa gavs på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. I månadsskiftet september/oktober flyttades jag över till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där fick jag en fjärde omgång cellgifter och förbereddes införs stamcellstransplantationen. Att ta emot nya stamceller krävde inte särskilt mycket av mig (mer än noggranna hälsokontroller innan transplantationen såsom hjärta, lungor m.m.). Jag låg i min sjukhussäng och fick stamcellerna intravenöst från en påse på min "nya fästmö" droppställningen.

Basketcup i Rosvallas A-hall den 7/4 -23

Det jag visste inför stamcellstransplantationen var att det skulle komma en period med stor risk för infektioner. Efter varje omgång cellgifter hade mitt immunförsvar gått ner på noll men transplantationen innebar en total återställning till fabriksinställningarna. Alla "uppdateringar" jag skaffat från födseln den 16/5 på 60-talet var som bortblåsta. Och nog drabbades jag av infektioner! Samtliga infektioner kom dock som internleveranser från min egen kropp, vi bär ju alla runt på både vilande virus och aktiva bakterier. Redan innan jag skrevs ut från Akademiska den 15/11 hade jag dragit på mig den första rejäla infektionen (urinblåsan) och sedan kom infektionerna slag vid slag från mitten av december. Eftersom mitt nya immunförsvar inte riktigt kom igång så drogs jag ner i ett kaninhål i skiftet februari och mars då EBV-viruset reaktiverades för andra gången och ledde till en virusframkallad tumör i en halsmandel samt närliggande slemhinnor. I mars var jag mer inlagd på sjukhus än vad jag var hemma.  Behandlingarna med antikroppar tog vid och de gavs under någon timme och sedan kunde jag åka hem. Dessa behandlingar fick jag ta emot med tre veckors mellanrum fram till i början av juli.

Cheerleading-tävlingarna har verkligen etablerat sig på Rosvalla (11/2 -23)

Vilket pris har jag då betalat för fem månaders sjukhusvistelse och alla behandlingar samt komplikationer? Fysiskt har priset varit lättare att se och förstå än de mentala påfrestningarna. Mina höfter (en opererad med protes och den andra med artros) tackade för sig efter drygt två månader i en sjuksäng. Att hår, skägg och övrig kroppsbehåring skulle försvinna var väntat men att det sedan tillfälligt växte ut som chimpanshår var jag inte beredd på. Den svartmuskige mannen i spegeln försvann och nu konstaterar jag att håret på huvudet är om möjligt ännu tunnare samt att jag inte behöver raka benen (ifall jag vill bära strumpbyxor). Vikten har varit i fokus från dag 1 på sjukhuset samt efterföljande vårdkontroller. Jag är kinkig med maten och trodde att jag skulle tappa mer i vikt som sjukhusinlagd i kombination med cellgifterna. Så blev det inte även om några kilo föll bort. Lägst vikt noterade jag i slutet av april då virusinfektionerna och tumören tog ut sin rätt. Nu är jag snart tillbaka på min normalvikt (vilket innebär flera kilo extra i onödig trivselvikt). Konstigt nog har kroppen hellre offrat muskelmassa än magfett under denna process.

IFK Nyköpings handbollsherrar i Sporthallen den 11/10 2013

Redan vid inskrivningen på Mälarsjukhuset den 21/6 -23 sa den kloka läkaren till mig att "det här ska vi klara". Han betonande förvisso att det var en väldigt allvarlig och farlig sjukdom men att chansen att bli frisk definitivt fanns. Det hoppet levde jag på både i den initiala chockfasen och senare när cellgiftsbehandlingarna radade upp sig. Hoppet och tron fanns där hela tiden och antagligen hade jag förmågan att även framkalla det mod som krävdes. Stödet från familjen, släkten och vännerna lyfte mig under armarna utan att jag en enda gång behövde be om det. Vårdpersonalen på avdelningarna i Eskilstuna och Uppsala var fantastiska mot mig som patient.

Onyx innebandydamer måljublar den 29/11 2014

I skarven mellan sommar och höst -23 fick jag ta emot så mycket stöttning och kärlek från er i idrottsfamiljen. Det började med en hälsning och lagbild från Hargs BK:s U-lag och spred sig vidare mellan lag och individer. Jag låg i min sjuksäng på Mälarsjukhuset och rodnade nästan av förlägenhet av all uppmärksamhet. Jag är er alla ett stort TACK skyldig! Som ringar på vattnet följdes detta upp i Södermanlands Nyheter (med två ytterligare artiklar i ett senare skede) och en intervju i P4 Sörmland. En liiiiten kommentar gäller den skylt som användes av ett par fotbollslag, det står @fotolasse men det är inte någon jag har koll på mer än att det är ett Instagramkonto som har publicerat totalt två inlägg och de är från 2012 ...

Luftburen ishockey på Rosvalla den 17:e mars 2017

Inför utskrivningen från sjukhusmiljön i mitten av november hade jag en målbild kring vilan, återhämtningen och därefter återuppbyggnaden som behövdes. Tyvärr inkluderade inte min målbild den detaljen att jag skulle behöva ta mig igenom så många komplikationer. Istället för att vila på hela foten fick jag stå på tå, länge, och i skrivande stund har jag faktiskt inte kunnat lämna tåståendet helt. Det har handlat om en ständig stridsberedskap snarare än ett behagligt fredsläge. Insikten har även kommit till mig att sjukdom innebär en viss form av frihetsberövande. Jag märker också att jag mentalt har allt svårare att ta emot fler negativa hälsobesked.

Kvällsfolkrace på Björshultsbanan den 5/5 2017

Vägen framåt innehåller några obesvarade frågor. Jag har precis påbörjat mitt vaccinationsprogram som om något år ger mig visst skydd mot diverse luftvägsinfektioner, barnsjukdomar, stelkramp m.m. Tills dess ska jag tänka mig för när jag rör mig i miljöer med många människor. I början av innevarande vecka togs benmärgsprov i samband med 1-årskontrollen efter stamcellstransplantationen. Det tar någon vecka att få svar på hur min benmärg sköter sig (där bildas de nya blodkropparna). Jag genomgick även en PET-CT-skanning (en form av röntgen) som ska ge svar på om tumören i svalget är helt borta och hur bakterieansamlingen kring min höftprotes utvecklat sig. I närtid kommer ortopeden på Nyköpings lasarett meddela om det är så illa att jag behöver byta ut min höftprotes p.g.a. en misstänkt infektion.

Beachvolleyboll på Stora torget i Nyköping den 10:e augusti 2017

I början av juli kände jag mig tillräckligt stark för att börja träna på gymmet igen. Trots fortsatta problem med höften har jag klarat mig utan krycka de senaste veckorna när jag ska promenera. Mentalt är jag inställd på att börja mitt jobb hos Region Sörmland IT i slutet av oktober. Vän av ordningen och följare av denna blogg funderar säkerligen på när jag börjar dyka upp på sportevenemang med mina kameror igen. Förhoppningsvis blir det snart, det är något jag längtat efter sedan i juni 2023. Jag tycker själv att jag har missat massor men har försökt att regelbundet svepa av sociala medier och nyhetskanaler för att hålla mig uppdaterad kring vad som hänt inom den lokala sporten.

Rugbylandskamp mellan Sverige och Tjeckien på Bollspelaren den 30/10 -21

Inombords bär jag på en stor tacksamhet. Jag har nämnt detta tidigare i detta inlägg och sträcker ut begreppet att även innefatta livet. Jag vaknar fortfarande varje morgon och det är något jag i vardagslunken inte lagt någon större vikt vid. Att balansera på stupkanten och komma till stadig mark igen ger perspektiv. Förmodligen är jag både naiv och trög men långsamt börjar nu mitt existentiella medvetande vakna.

Bandy på inomhusis i Katrineholm den 19:e februari 2022

Som avslutning vill jag vända mig speciellt till dig som är blodgivare. Tack! Utan blodgivare hade jag inte suttit vid mitt tangenbord idag. Åtskilliga påsar med röda blodkroppar och blodplättar har gått åt under faserna då jag fått cellgifter. För er som ännu inte blivit blodgivare kanske jag kan väcka en tanke att ta steget och bli det.

Sprintorientering i Nyköping som arrangerades av OK Hällen den 18/5 -17

Allra sist vill jag skicka en uppmaning till dig som är mellan 18 och 35 år ung. Ta steget och bli stamcellsdonator! Ungefär 30% av alla patienter som behöver nya stamceller (p.g.a. bl.a. leukemi, lymfom) får aldrig chansen eftersom en passande donator inte kan hittas. I Sverige samlas alla donatorer i Tobiasregistret och du kan läsa mer om vad det innebär att donera stamceller, hur du anmäler dig m.m. på Tobiasregistrets hemsida.

Eskilstuna United vs Hammarby på Tunavallens konstgräs den 17/4 -17

Nyköpings BIS mot IFK Göteborg i Svenska Cupen den 10/3 2013

Fantastiska Folkungavallen (med kastanjer) den 21/5 2023

Tack för att du tog dig tid att läsa! Med förhoppningar om återhörande

//Lasse Jansson aka @fotbollslasse

Sportfotoåret 2020

Jag tycker allra bäst om breddidrotten. Gräsrots-sportandet känns mer äkta än den del av sportvärlden som i accelererande utsträckning försvinner in i penningcirkusens spektakel. När fotbollssupportrarna denna säsong suktade efter en sits på någon av de allsvenska arenorna längtade jag efter en plats bland de 50 åskådarna för att kunna fota en eller annan lokal fotbollsmatch. När höstmörkret sänkte sig fick inomhussporternas breddverksamhet helt läggas åt sidan och elitnivåerna tilläts hålla igång med förbehållet att det ska vara helt publikfritt. Inte helt lätt att navigera sig igenom detta som sportbloggare och sportfoto-entusiast. Min närvaro är inte given och jag ger inte mig själv företräde framför den publik som inte får närvara.

Sedan jag började blogga och fotografera sport 2011 har jag inte behövt ifrågasätta min roll i detta sammanhang så tydligt som under nådens år 2020. Jag är inte fotograf utan sportfoto-entusiast. Min försörjning är någon helt annanstans. På samma sätt har många idrottsutövare prövats i sitt förhållande till den sport de valt att utöva. Till och från under året har seniorer inte ens fått träna tillsammans. När myndigheter och Riksidrottsförbundet fångat upp nödvändigheten för barn och ungdomar att hålla igång med gemensam träning är det bland de viktigaste beslut de kan ta. Prioriteringar på olika nivåer och i många olika frågor är något som detta år har tydliggjorts mer än någonsin annars.

Året inleddes med sedvanlig sportbevakning och allt rullade på tills i mars när vi överrumplade började inse allvaret i pandemin. Inomhussporternas serier och slutspel kapades abrupt, fotbollens förutsättningar ändrades successivt i övergången till våren. Sommaren förde med sig en andefattig sportmeny som under hösten blev än sämre. Att detta skapar friktion inom idrotten är kanske inte så konstig men att just fotbollen skulle vara så totalt tondöv kunde jag inte ha trott. De flesta idrotter har tagit förändringarna med jämnmod men det kan man inte direkt påstå att fotbollen lyckats med. Min iakttagelse omfattar inte bara klubbarna (inklusive deras kassörer) utan även utövarna och supportrarna. Ett exempel är publikrestriktionerna under försommaren och sommaren där visserligen många föreningar skötte detta men där det på alldeles för många ställen struntades fullständigt i vad som stipulerats och egna riskanalyser på individnivå fick sätta ribban.

På det personliga planet blev 2020 något av ett skitår även utan Corona-inblandning. Jag blev föräldralös i somras och året avslutades med att en god vän och mångårig ledarkollega hastigt gick bort. Att jag snart inte kan gå p.g.a. artros i höfterna sätter också sin prägel på min tillvaro. Till det positiva hör i alla fall att jag under början av året fick en tillsvidareanställning som förvaltningsledare IT inom Region Sörmland.

Med en radda bilder här nedanför ska jag försöka summera mitt sportfotoår. Det slog mig att jag kanske har varit en "dödsängel" för några lag som bevakats och jag konstaterar att Gnesta IK:s hockeyherrar, FBC Nyköpings innebandydamer och IFK Nyköpings fotbollsdamer (tillfälligt!?) upphört att existera under detta år. Året har också inneburit minimalt med utrymme för motorsporten men även den har påverkats av de publikrestriktioner som jag försökt följa. I många fall under året har jag blivit tillfrågad att närvara vilket inneburit att jag erhållit ackreditering, detta har hållit mig igång och annars skulle jag inte haft mycket att berätta om nu i slutet av året.

IFK Nyköpings handbollsherrar drog mycket publik i början av året

FBC Nyköpings innebandydamer underhöll i Sporthallen

Onyx allsvenska innebandyherrar har skapat många frågor under säsongerna 19/20 och 20/21

Gnesta IK:s hockeyherrar fick det för tufft

Nyköpings SK och ishockeyn i stan är en angelägenhet för många

Av motorsport blev det bara trial-SM i början av oktober för mig

Bandyn i Katrineholm har under året gått från det här ...

... till det här. Jag vet vad jag föredrar visuellt.

Rugbyn fick två helger av min tid i samband med 7s-slutspelen på Bollspelaren i Norrköping

I våras var ungdomscuperna på Rosvalla en räddningsplanka för min bevakning

Svenska Cupen för damlagen överlevde första omgången i februari

När längtan efter fotboll under sommaren fick mig att fota träningar

Råbyborgen och andra ställen bjöd på oväntade regnskurar denna säsong

IK Tuns damer bjöd på underhållning som nykomlingar i division 1

Jag fick se IFK Norrköpings damer kvala sig upp till Elitettan

Jag fick se Eskilstuna United klara sig kvar i Damallsvenskan med kniven mot strupen

Att året kunde ha avslutats bättre råder det ingen tvekan om. Den 21/12 gick Stigtomta IF:s eldsjäl Kjell Larsson hastigt bort. Något jag i sociala medier redan skrivit om men jag upprepar mig med orden att jag i första hand tänker på Kjells familj i denna svåra och oförutsedda stund. För Kjells arbetsgivare (Holmgrens Färghus) och för idrottsföreningen i Stigtomta blir tomrummet monumentalt. Kjell tillhör de personer som inte kan ersättas. Det är helt och hållet Kjells förtjänst att jag drogs in i fotbollen som ungdomsledare 2003 och därmed stakades vägen ut för det som gör att jag håller på med både sportfoto och bloggande. Kjells bortgång har tagit hårdare än jag varit beredd på och det är med tomhet och saknad som jag avslutar detta år.

År 2007, Arena Grosvad i Finspång. Kjell Larsson, Christer Bernthson och undertecknad. Stolta ledare i Stigtomta IF F03-04 som tagit en bronspeng i Finspångscupen. (Foto: Annelie Johansson)

Jag önskar att jag kan skriva att 2021 kommer att bli ett mycket bättre år. I vissa avseenden blir det givetvis så, garanterat, men vi kan nog inte räkna med att det som i ett trollslag vid 24 på nyårsnatten kommer att bli "bra". Många pandemi-prövningar återstår men med lite medvind och nedförsbacke kan vi ändå se fram med tillförsikt på vad framtiden har att erbjuda.

Gott Nytt År!

Publikfri fotboll

Vi är i en pandemi. Har det saknats samtalsämnen de senaste månaderna har man garanterat kunnat nämna Corona för att få igång snacket. Detta globala elände har satt saker på sin spets och det mesta på vänt. Sportvärlden har avslöjat en oväntad segrare, vem kunde tro att eSport skulle segla upp till toppen av tronen?!

Vi i Sverige har förhållandevis fria tyglar under stort eget ansvar. Det har också fört med sig att många idrotter har kunnat bedriva någon form av verksamhet. Fotbollen har dock töjt på gränserna och visat prov på en smula tondövhet några gånger för mycket under mars och april vilket lett till att Svenska Fotbollsförbundet i slutet av april tvingades gå ut med att ingen publik fick förekomma på de annars tillåtna ungdomsmatcherna. Detta beslut tvingas nu SvFF motivera och argumentera för när seniorfotbollen återigen tillåts från och med den 14/6.

De skarpa rekommendationer som säger att endast de "personer som är direkt nödvändiga för att genomföra arrangemanget" får vara på plats kan inte direkt missförstås (men eventuellt misstolkas om man sätter egna intressen först).

I ett annat dokument har formuleringen vilka som är "direkt nödvändiga för att genomföra arrangemanget" kompletterats med "i förekommande fall media". Den 2/6 kom man måhända på att utan denna komplettering så skulle inte de allsvenska serierna kunna sändas ut i etern (eller lokaltidningar och kvällspress kunna sköta sina sedvanliga sportbevakningar).

Hur jag än vrider och vänder på det så är jag publik och inte media när jag snubblar runt bredvid länets idrottsanläggningar med mina kameror. Jag väljer mina bevakningar efter eget schema, betalar entréer som vem som helst och slår mig ner bredvid planerna. Detta självpåtagna uppdrag är en hobby (med alldeles för dyra grejor) som jag gör detta helt och hållet för mitt eget höga nöjes skull. De undantag som förekommit från detta är då jag fotograferat t.ex. Damallsvenskan och boxningsgalorna eftersom jag då varit tvungen att söka ackreditering för att komma nära arrangemangen med min kamera.

Mina kommunikationskanaler är inte heller något annat än en sketen blogg och uppmärksamhetstörstande inlägg på Twitter, Instagram och Facebook. Inte vad man kan påstå vara media i dess rätta mening.

Jag vill självklart se mina två yngsta döttrar spela fotboll. Den ena i ett av ungdomslagen i Stigtomta IF och den andra i IK Tuns stora damverksamhet. Men det måste vänta. Och tjejerna klarar sig väldigt bra utan att deras pappa tittar när de spelar (jag kan ge dem uppmärksamhet och bekräftelse på andra sätt). Jag gläds istället åt att alla Sveriges fotbollsspelare, både unga som äldre, nu äntligen får lira boll på riktigt igen. Vi i publikleden får respektera påbuden för annars riskerar kanske hela fotbollsrörelsen ännu en lockdown.

För att illustrera detta inlägg har jag valt ut ett antal bilder. Det var trots allt så att i februari och mars hanns det med några tävlings- och träningsmatcher. Men för att också påminna oss alla om fotbollens magiska värld har jag valt ut några bilder som inte visats tidigare från säsongen 2019.

Eskilstuna United mötte Umeå IK den 22/2 -20 i Svenska Cupen

Den 7/3 -20 möttes Runtuna IK och Råby-Rönö IF i DM

190511, Dam div 3 IFK Nyköping-Hargs BK, Folkungavallen

190526, Herr div 6 Västerljungs IF-Nävekvarns GoIF, Norrbyvallen

190606, Dam div 3 IK Tun U-Hargs BK, Enstaberga IP

190615, Slaget om Täckhammarsbro Råby-Rönö IF-Stigtomta IF, Råbyborgen

190712, Herr div 5 Tystberga GIF-Barva IF, Tyrsvallen

190804, Damallsvenskan Linköpings FC-Kopparbergs Göteborg FC, Linköping Arena

190817, Dam div 2 IK Tun-IK Viljan, Enstaberga IP

190907, Herr div 4 Runtuna IK-Triangelns IK, Runavallen 

191012, Herr div 1 Nyköpings BIS-IF Sylvia, Rosvalla

Dottern Lovisa Jansson i IK Tun U får spela ifred

Dottern Alva Jansson i Stigtomta IF får spela ifred

Och kanske är det så att jag i halvhemlighet saknar rugbymatcherna allra, allra mest just nu. Det är något speciellt med denna inte så stora sport (med svenska mått mätt). Rugbyn har på förbundsnivå tagit beslut om att dra igång sitt seriespel i augusti och det återstår att se vilka regler kring publik de har inför sin uppstart.

190706, Dam regional match, Djulö IP

Vi ses senare!